Låt mig ställa en fråga till dig som läser just nu. Vem är du?

Jag skrattar lite för mig själv för jag är säker på att du just nu tänkte svara; ”Jag? Jag är Maria, fastighetsmäklare och bor i Falun”.

Nej, nej, nej! Det var inte det jag menade. Jag frågade; Vem är du? Innerst inne?

Se inte så förvånad ut! Låt mig visa dig vad jag menar istället.
Sätt dig tillrätta och slut dina ögon. Föreställ dig hur din hjärna ser ut inuti. Jo, kom igen, det är inte så töntigt som det låter! Föreställ dig hur det ser ut där inne, längst in. Är det stökigt? Ligger det massa kom-ihåg och måsten och dräller överallt? Du har egentligen inte nått speciell långt, bara till ”kom ihåg” rummet där veckans inköpslista trängs med barnens scheman. Så jag uppmanar dig att ta dig lite längre in, dina måsten finns kvar så oroa dig inte för att släppa dem en stund. Hur ser det ut i nästa rum?

Kanske är det bilder som kantar väggarna? Bilder på dina barn och familjesammankomster? Om du går ytterligare lite tillbaks i tiden, vad ser du då? Kanske bilder av när du tog studenten, hur du smugglade ut cider från pappas garage inför den där festen du egentligen inte fick gå på.

Ännu mindre ta med dig sprit till. Men det hörde ju till, alla gjorde ju så. Och om du inte gjorde det, då tittade alla konstigt på dig. Kanske ser du framför dig när du visade upp slutbetygen för din pappa som höll på att spricka av stolthet. Du hade hört att det var bra att vara ambitiös i skolan, det skulle leda till ett bra jobb när du blev vuxen. Dessutom ville du göra pappa glad. Kanske finner du också de där lite jobbiga minnena, av vännerna som viskade bakom ryggen när du kom till skolan i en tröja som räknades som ”ute” över natten. Eller när du gråtande tittade dig i spegeln och insåg att din kropp aldrig skulle se ut som fotomodellernas i modetidningarna.

Nej, lämna det där rummet nu innan du blir ledsen. Det tillhör det förflutna och enda gången du kan återuppleva det är om du tänker på det. I nästa rum kanske det du möter inte är lika kristallklart längre utan kanske lite suddigt och vagt. Det är helt i sin ordning, det är många som inte minns sina första år i livet. Men kanske dyker ett minne upp av en julklapp innehållandes något du riktigt länge velat ha? Eller när du trodde att du kommit till tomtens verkstad, där du hänfört såg dig omkring bland alla barbiedockor i leksaksbutiken. Allt vackert paketerat i rosa förpackningar. Kanske minns du känslan av din snuttefilt som en vag förnimmelse?

Du kanske tror att du nått till slutet av din inre resa men vet du, den har alldeles precis börjat! Se dig omkring, någonstans kommer du se en skylt med texten ”Jag”. Ja! Precis! Därborta, allra längst bort i hörnet står byrålådan övertäckt med damm. Skylten ja, den hänger lite snett ovanför på väggen. Det är ganska tydligt hur länge sedan det faktiskt var som du var här. Nu vet jag att du är nyfiken på vad som finns däri. Jag föreslår att

du öppnar den och ser efter! Var inte rädd, innehållet i den där byrån symboliserar den du är innerst inne.

När jag som skriver den här texten drog ut den där lådan så var den tom. Tom. Den första känslan jag fick var panik. Är jag helt tom? Är jag ingenting? Detta kan inte stämma! Jag är coach, beteendevetare och akademiker. Jag är massa saker! Det krävdes en stunds betänketid innan jag förstod min inre resa och kunde se på den med rätt glasögon.

Framför mig kunde jag se hur jag sedan barnsben blivit influerad till vad som är rätt och fel av mina föräldrar. Av mina skolkamrater fick jag lära mig vilka kläder som var snygga, vilka killar som ansågs coola och vilka ämnen som ansågs tråkiga. På högstadiet fick jag lära mig att ambition och betyg krävdes för att inte bli en andra klassens medborgare. På gymnasiet lärde jag mig att yrket skulle ge en titel, att det var först då man blev någon. Som vuxen lärde jag mig att uttrycket, ”det är mycket nu” var eftersträvansvärt och att stress var en naturlig del av vardagen.

Som många andra tappade jag bort mig och glädjen till livet försvann. I resan att hitta tillbaks till mig själv började jag ifrågasätta mitt tanke- och beteendemönster, mina åsikter och min världsbild. Det var då jag insåg att jag sedan barnsben blivit ständigt påverkad av min omgivning. Att det inte bara var samhället och reklamaffischerna som skapat ideal och normer jag behövde förhålla mig till, utan också alla människor jag haft runt om mig. Familj som vänner.

Dessa insikter gjorde att jag tvingades gå till botten med mig själv, vem är jag utan alla etiketter och titlar? Hur definierar jag mig själv? Och kanske viktigast av allt, har jag låtit andra sätta etiketter på mig som inte stämmer?

Insikten blev avgörande för mig och resan mot att leva livet så som jag själv ville tog vid.

Nu kanske du kom av dig lite där du stod, redo att öppna din dammiga byrålåda. Men låt inte min egna berättelse hindra dig från att öppna den! Omfamna innehållet och ta emot det med öppet hjärta så utforskar vi tillsammans resan mot vem du är i nästa blogginlägg.