Tack för er fina respons på mitt förra inlägg. Här kommer ett nytt där jag delar med mig av en del händelser som format mig till den jag är idag. 

Kan man älska mig? - Elisabeth Aktus Rex

Kan man älska mig? Det är en fråga jag har ställt mig många gånger under min uppväxt och även under mitt vuxenliv. För att förstå varifrån den tanken kommer behöver vi backa bandet och gå tillbaka till början.

Som jag redan nämnt växte jag upp i en religiös sekt. Jag föddes in i rörelsen och blev direkt från födseln drillad, dels kring Gud, att han är en hård och straffande Gud som man måste blidka. Prestation blev tidigt något väldigt viktigt för mig. Min pappa drev familjen med järnhand och misshandlade oss både fysiskt och psykiskt. Om jag hade ett linne utan bh på mig när jag var yngre kunde han exempelvis säga att jag såg ut som en hora.

Mentaliteten i rörelsen var att vi alla är syndare och att vi ska vara tacksamma om Gud vill ha med oss att göra, och om han överhuvudtaget ska överväga att ”ge oss nåd” då var det viktigt att vara med på möten, bete mig ”andligt” och undvika att ha med världsliga saker att göra. Världsligt i det här sammanhanget var all aktivitet utanför skoltid som inte handlade om att läsa Bibeln, vara med på möten eller läsa böcker och tidningar som var utgivna av rörelsen. Sportaktiviteter, att umgås med sådana som inte tillhörde samma rörelse och liknande kunde jag bara glömma. För att inte tala om att dricka, vara på nattklubb eller träffa killar.

När jag vid 17 års ålder blev blixtförälskad i en kille och senare hamnade i säng med honom var det alltså kört för mig. Jag hade blivit drillad så hårt att om man gjorde fel var det viktigt att erkänna sina synder så kanske man skulle få förlåtelse. Så jag tog kontakt med ”äldstebröderna” i församlingen och sade att jag hade något att bekänna. Fem medelåldersmän höll då förhör med mig. Vi satt runt ett konferensbord, där de satt samlade på ena sidan och jag – ensam – på andra sidan. Ungefär som i en jury. Där skulle jag berätta vad jag hade gjort, hur det hade gått till, vilket slags sex vi hade haft, om det var alkohol inblandat, hur många gånger vi hade haft sex o.s.v.

Jag insåg inte då hur kränkande det egentligen var. Jag hade ingen där på min sida och framför allt var det ingen annan kvinna i rummet. Bara en massa män som dreglade efter intim information. Jag blev visserligen ”förlåten” den gången, men jag var satt under strikta restriktioner. Det blev annonserat inför hela församlingen och jag skulle sitta där med skammen. Folk skulle veta att jag var märkt, att jag inte var en person som man skulle umgås med. Så småningom, när jag var 18 år, kände jag att jag inte klarade av att vara kvar längre. Allt jag gjorde bedömdes och i stort sett allt jag gjorde var fel. Jag var en hemsk person som var en syndare, en som Gud med nöd och näppe kunde förlåta och tycka om.

Mycket av det här har präglat mig ända fram till idag. Jag har haft svårt att fungera i relationer pga usel självbild. Kan man älska mig? Jag har inte trott att någon kan älska mig och har heller aldrig riktigt älskat mig själv. Det har krävt mycket, mycket hårt arbete och många timmars terapi för att inse att jag faktiskt har ett värde. Att det går att älska mig. Att jag är värd att bli älskad. Men det sitter djupa taggar i mig och det är inte lätt att tvätta bort den bild man själv har skapat i huvudet.

Med den här texten vill jag ändå säga till er att ni duger. Ni är alla värda att bli älskade, ni är fina människor som sliter, som gör så gott ni kan. Låt ingen någonsin få er att tro något annat. Och om ni, liksom jag, har fått er självbild skadad i barndomen, så uppmanar jag er att ta hjälp. Prata, ventilera. Ta hjälp av en mental coach eller någon som kan få er på rätt bana tankemässigt igen. För vi är alla värda att bli älskade. Och svårast av allt: Att tillåta oss att älska oss själva, trots våra fel och brister.

Kan man älska mig? - Elisabeth Aktus Rex

 

Hoppas ni ser att ni är fantastiska ❤ Jag finns på @akteusrex på instagram om ni vill följa mig.