I morse fick jag ett meddelande från en bloggläsare som rörde mig starkt. I förtroende berättade hen saker som hen inte berättat för någon och skrev att mina blogginlägg har hjälpt henne och att hon känner förtroende för mig. Jag blev helt paff över det förtroende hon gav mig och hennes ärlighet, men det gav mig ännu mer energi att skriva just det här inlägget som jag tänker skriva idag.

Det händer ganska ofta att jag får höra att jag inspirerar, att folk anförtror sig till mig och får förtroende för mig. Länge förstod jag inte varför, jag är en helt vanlig tjej och det är egentligen inget speciellt med mig. Men efter ett tag slog det mig att jag alltid har varit en tjej som valt att gå min egen väg. Jag följer inte strömmen, däremot följer jag magkänslan. Och den har tagit mig långt även om det absolut inte är lätt alla gånger. 

Om man skulle skriva ett slags CV över mitt liv fram till idag skulle det se ut ungefär så här:

  • Växte upp i en strikt religiös familj som tillhörde en religiös sekt. Fanatisk och våldsam pappa och en kuvad mamma som inte vågade säga emot. Äldst av 4 syskon. Fysiskt och psykiskt misshandlad.
  • Utvecklade anorexi som 14 åring och har sedan dess haft en kamp mot min kropp som än idag sätter griller i huvudet på mig där jag hela tiden får kämpa emot mina tankar om hur man ”bör” se ut.
  • Fick tidigt ”duktiga-flickan-syndromet” – gick ut skolan med toppbetyg.
  • Vid 18 års ålder stod jag inte längre ut i den religiösa sekten, bestämde mig efter våldsam ångest att lämna allt, och med allt menar jag verkligen ALLT. Min familj vände mig ryggen, min syster skrev ett brev till mig där hon skrev att jag var som död för henne. Mina vänner ville inte längre ha med mig att göra och ingen pratade längre med mig.
  • I samma veva träffade jag mannen som skulle bli pappa till mitt första barn. Under den här tiden vaknade jag kallsvettig och drömde mardrömmar varje natt, övertygad om att jag skulle straffas, att jag var en hemsk och ond människa.
  • När jag var 21 år gifte vi oss – jag var då gravid.
  • Fick missfall på vår bröllopsresa.
  • Vi försökte få barn i 2 år efter detta men det ville sig inte, jag började tro att jag inte kunde få barn.
  • Vid 23 års ålder fick jag äntligen min efterlängtade son.
  • Vid 24 års ålder skilde vi oss pga otrohet.
  • I några år var jag ensamstående mamma samtidigt som jag pluggade på universitetet. Jag fick ta extrajobb på en kundtjänst för att ha pengar till hyra och mat.
  • När jag var 27 träffade jag en ny man. Vi hann dejta i 2 månader, sedan var jag gravid. För mig blev det nattsvart och jag ville göra abort, men han ställde ett ultimatum att om jag tog bort barnet skulle han göra slut. Så istället bestämde jag mig för att behålla barnet, och vi gifte oss hastigt efter bara 5 månader tillsammans – innan magen hade börjat synas.
  • Äktenskapet blev bedrövligt. Vi försökte båda två, men vi var för olika, vi kände varandra för dåligt när vi gifte oss och vår son hade en tendens att vrida på dygnet. Jag fick komplikationer efter förlossningen och fick gå till vårdcentralen varenda dag i tre månaders tid för att lägga dränage i mitt kejsarsnittsärr, eftersom det varade.
  • Vi höll ändå ihop så pass länge så att vi även fick en dotter när jag var 32.
  • När jag var 32 blev jag också upptäckt som författare och fick bokkontrakt. Jag har hittills gett ut 8 böcker, varav 5 är skönlitteratur med teman som maktmissbruk, sekterism, otrohet och annat som jag själv varit med om. (Dold Agenda, Naken Sanning, Mörk Avsikt, Valet och Utan ett spår heter mina böcker om någon vill läsa. Finns bland annat på Storytel och Adlibris/Bokus.)
  • https://www.adlibris.com/se/sok?q=elisabeth+akteus+rex
  • När jag var 34 skilde vi oss. Nu stod jag med 3 barn och var ensamstående igen.
  • När jag var 35 träffade jag man nr 3. Efter 2 kraschade relationer var jag livrädd för relationer över huvud taget. Men hans tålamod med mig och hans kärlek vann och vi flyttade ihop, men det innebar också att jag blev bonusmamma till 3 barn till. Inte alltid en picknick eller en dans på rosor.

Förutom att lämna sekten, som var det klart tuffaste jag har gjort, har jag också tagit mig ur relationer som inte har känts bra, jag har haft jobb där min chef varit psykopat och där jag har stått upp för vad jag ansett vara rätt och riktigt, vi har stått och skrikit på varandra i ett konferensrum och jag blev ett hot mot honom när han insåg att jag inte var rädd för honom. Han kunde inte kuva mig som han kuvade de andra på arbetet. Och medarbetarna såg det också. Och plötsligt blev jag allas talesperson. Jag har varit med om sexism på arbetsplatser, där män tagit sig friheter. Jag har hur mycket #metoo-berättelser som helst att berätta.

Men en sak  jag har lärt mig är att jag inte tar skit. Jag biter ifrån. Jag stannar inte kvar i en relation om den är dålig, jag förtjänar bättre. Jag stannar inte kvar på ett jobb som får mig att må dåligt och ha ont i magen. Jag sväljer inte idiotiska kommentarer från män som tänker med kuken. Jag biter ifrån, jag markerar när saker inte är ok. Och med det vinner jag både min egen och andras respekt.

Jag har också vågat tro på mina drömmar. En tidig dröm jag hade var just att bli författare, och jag jobbade hårt tills jag blev det. En annan dröm var att börja jobba som gyminstruktör, och det har jag nu gjort i 20 års tid. 

Vi tjejer är värda så jäkla mycket mer. Vi kan vara med om hemska saker, vi har alla något bagage med oss. Men vi behöver inte göra som alla andra. Om vi känner att något är fel, då kan vi gå åt det motsatta hållet, trots att samhällets värderingar eller de runt omkring oss tycker annorlunda. Våga lita på din magkänsla. Gör det som passar DIG. Inte det som passar någon annan. Lev DITT liv, var inte en skugga av någon annan.

För några veckor sedan var det en ung tjej på dryga tjugo år som hörde av sig till mig, och som tyckte att jag var så fin. ”Jag vill se ut som dig”, skrev hon till mig. Jag som då har kämpat hela mitt liv för att acceptera mina former och att jag inte har den pinnsmala kroppen förstod inte riktigt varför. ”Alla killar tycker att du är så snygg”, svarade hon. Visst, självklart smickrande att höra en sån sak men samtidigt blev jag lite ledsen. Som att mäns bekräftelse är det man eftersträvar. Har vi inget värde i oss själva? Skit i männen! Skit i vad de tycker och inte tycker. Börja tyck om dig själv istället. Var en stark kvinna! Tro på dig själv, och vet att du duger som du är <3

Jag har en tatuering på magen som föreställer en bro som går in i dimman med texten ”MY WAY”. Den betyder att jag går min egen väg. Jag kanske inte alltid vet vart jag är på väg eller hur det kommer att se ut när jag är framme, men jag lyder min magkänsla, och det kommer jag alltid att göra, oavsett om det handlar om livsavgörande beslut, relationer eller jobb.

Jag finns på IG: @akteusrex

<3