Jag är tillbaka efter en fantastisk sommar med mängder av underbara minnen som jag kommer ta med mig in i höstmörkret. Men sommaren 2018 kommer jag också alltid att minnas av en annan anledning. En tragedi.

För fjorton år sedan separerade jag och mitt ex. Vi har en son ihop och han var bara ett år när vi gick skilda vägar. Ganska snart efter att vi hade separerat träffade mitt ex en ny kvinna. Hon tyckte aldrig om mig och relationen blev snabbt frostig och ibland riktigt fientlig mellan oss. Man kan väl säga att vi var varandras totala motsatser, om man uttrycker det milt. Jag bestämde mig för att ha så lite som möjligt med henne att göra, så länge vår osämja inte gick ut över min son. Och som extramamma var hon bra. Hon tog bra hand om honom de veckor han var hos dem, och hon och mitt ex skaffade också två gemensamma barn. Hon var en bra sambo och mitt ex trivdes med henne.

Mitt på semestern nåddes jag av chockbeskedet att hon plötsligt dött. 38 år gammal. Lika gammal som jag. Och lämnar efter sig barn, varav det yngsta bara är 6 år. Plötsligt står mitt ex ensam, med barn och hus. Hans liv har gått i spillror och barnen har förlorat sin mamma.

Och trots att hon och jag aldrig fann varandra, så greps jag av en överväldigande sorg. Sorg för mitt ex skull, för barnens skull. Jag tänkte på mina egna barn, min yngsta är precis lika gammal som deras dotter. Hur skulle hon må om jag försvann? Och samtidigt slogs jag av bisarra tankar. Har jag rätt att sörja henne? När vi nu aldrig tyckte om varandra? Jag insåg att sorg kan drabba en på de mest oväntade sätt och att inget är svart eller vitt.

Den här sommaren har jag därför blivit extra medveten om hur bräckligt livet är. Hur viktigt det är att man säger till dem som står en nära att man älskar dem. I morgon kan det vara för sent. Efter beskedet om hennes död var det som att mitt liv fick en annan mening också. Jag väljer att leva varje dag, att njuta av varje sekund. Att leva här och nu. Inte oroa mig för framtiden och inte heller leva i dåtiden. Inte gå omkring och tänka att “om jag bara gör si och så eller uppnår det och det, då kommer jag bli lycklig”, utan att bara ta vara på de minuter jag får på jorden. Jag har ingen aning om när jag dör, och jag vill ha levt livet fullt ut när jag väl går bort. Jag säger “jag älskar dig” oftare till folk jag bryr mig om, inte bara min partner eller mina barn, utan också till mina vänner och andra som står mig nära. Min nya tatuering kommer lyda:

Lev livet nu. Älska och visa att du älskar. I morgon kan det vara för sent.