Det är väl ingen av er som undgått att det enbart är några dagar kvar innan det är val här i Sverige. 

 

Vid det här laget är ni många som lusläst partiprogrammen och bestämt er för vad ni ska rösta på. Eller hur? Jasså inte? Vaddå, inte alls? Säger du det? Ojdå… 

 

Nej, ska sanningen fram så är det nog tyvärr allt för få som gör en grundlig research inför valet. Alla är inte intresserade av politik, nej inte ens utav att rösta. Var inte orolig, det här blogginlägget skall inte handla om partipolitik. Snarare ser jag detta som ett toppenläge att ta upp en psykologisk aspekt som i många fall kan vara problematisk – nämligen priming. 

 

Låt mig bli personlig för en stund. När jag växte upp var politik ett nödvändigt ont, politiker var lögnaktiga ulvar i fårakläder som helt struntade i vårt samhälles väl och ve. Det var mer intressant att göra narr av och prata på ett nedvärderande sätt om dem än deras budskap. Klagade gjorde man på allting, men att aktivt verka för en förändring – åh nej! 

 

Detta är vad min familj har primat mig med under alla uppväxtår. Det är alltså det jag vuxit upp och hört om politik som barn och tonåring. Av ren tur och nyfikenhet anammade jag inte deras trista syn på ämnet utan blev snarare mer intresserad. Chansen att det går åt andra hållet är dock långt större… därav att jag lyfter ämnet!

 

För jag skulle inte säga att detta är ett ultimat sätt att tala om vårt samhällssystem framför våra barn. Vilken bild ger vi dem egentligen? Vilken människosyn förmedlar vi när vi talar illa om politikerna på TV? Verkar vi för ett respektfullt sätt att bemöta åsikter, eller ett hopplöst eller rentav elakt sätt att bemöta det på? Små grytor har också öron brukar det heta. Vad vill vi egentligen ”prima” våra barn med? 

 

Som vuxna måste vi vara medvetna om att både vårt tankesätt och talesätt påverkar omgivningen. Det kan ibland kännas som om vi måste hålla tungan rätt i mun precis hela tiden, men det är faktiskt inte så fel att tänka till innan man säger något framför barnen. Budskapet behöver kanske inte förändras, men hur vi formulerar det behöver kanske det? 

Ex. 

”Jag avskyr politik, det är så jävla tråkigt och ingenting blir bättre.” 

Let me refrase… 

”Jag är inte så intresserad av politik, jag tycker annat är roligare istället. Men kanske kommer du tycka det är intressant när du växer upp!”

En sådan omformulering är inte lika negativt laddad och du visar för ditt barn att alla inte tycker att allting är lika kul. 

 

Detta kan kännas som en självklarhet men jag är ledsen att behöva släppa bomben – det är det inte för alla. Det behöver inte handla om just politik, det kan handla om andra människor i ens närhet, om skolan, om arbetet, om helgen och så vidare… Hur uttrycker du dig till vardags och vilka kraftuttryck använder du? Höjer du rösten när du talar om vissa ämnen och förändras stämningen när något visst kommer på tal? 

 

Rannsaka dig själv och lägg handen på hjärtat. 

 

Kan det vara så att du inte skött den oundvikliga primingen så bra?   

 

Jag anser inte att vi måste sockerglasera allting eller linda in barnen i stötdämpande bubbelplast med skottsäker kevlarväst. Vad jag däremot anser är att barn har rätt till att bli ”primade” med positiva eller neutrala ordalag, inte enbart negativa.

 

Det sistnämnda kan nämligen färga individens åsikter för resten av livet.