När jag var liten fanns det speciella vänskaps-böcker man fyllde i, där man skrev vilken mat man gillade, vem som var ens idol och vad man ville bli när man blev stor. När alla andra skrev att de ville bli skådespelerska eller flygvärdinna skrev jag alltid att jag ville bli författare. Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva. Jag kom hem med små egenskrivna böcker redan när jag var tio år, om masken Per som var ensam och inte hittade någon fru och om hunden Knut som hade dåligt minne och därför alltid glömde vart han grävt ner sitt ben.

Skrivandet var tidigt min ventil, där jag kunde fly in i en annan värld, där jag för en stund kunde bestämma olika karaktärers öde och leka lite Gud. Var jag med om jobbiga saker kunde jag applicera det på mina karaktärer så att de fick uppleva ungefär samma sak, och då kunde jag också bestämma hur utgången skulle bli för dem.

Mitt första riktiga bokmanus på 300 sidor hade jag skrivit klart när jag var 18 år. Jag skickade in till de stora förlagen men blev ganska snart refuserad. Och det är klart att man blir lite deppig men jag hade aldrig tanken på att jag skulle ge upp. Jag lade just det manuset åt sidan och började på ett nytt, för idéer poppar ständigt upp i huvudet på mig och det finns alltid någon händelse i ens liv eller runt omkring en som man kan utveckla till en bok.

När jag var 18 år bestämde jag mig ju också att lämna den religiösa sekt som jag vuxit upp i – som jag skrivit om förut – och det gjorde att jag hade mycket tankar och känslor som jag behövde bearbeta. Det gjorde jag lättast genom att ägna mig åt mina två passioner; skrivandet och träningen. Under de kommande åren skrev jag fem manus till, som jag skickade in till förlag och som jag fick i retur – refuserad igen.

Jag som instruktör

Så jag hade ingen framgång på bokfronten, men däremot gick det bättre för mig när det gällde träningen. Jag hade bestämt mig för att jag ville bli instruktör och hörde därför av mig till en av de stora gymkedjorna och sade att jag hade erfarenhet av att instruera. Detta var kanske en sanning med modifikation, min erfarenhet bestod av att jag hade lett ett spinningpass en gång i samband med en ledarskapsövning på gymnasiet. Men jag hade tur, just då sökte de nya vikarier som skulle vara instruktörer under sommaren. Så de frågade mig om jag ville hoppa in som vikarie på spinningklasser och jag sade självklart ja. Jag satte ihop min egen musik, knåpade ihop mina spinningpass och var självklart dönervös när jag väl skulle hålla passen, där jag skulle hålla ordning på både musik och mikrofon och musikanläggning och cykel och allt vad det var på samma gång. Men jag lever och andas “Allt är möjligt”. Det har jag gjort sedan jag lämnade sekten, klarar man en sådan sak och blir lämnad helt ensam i världen utan att någon av familjemedlemmar eller vänner ens pratar med en längre, då klarar man fasen vad som helst. Så ett spinningpass var ju inte något större bekymmer att hålla med tanke på vad jag tagit mig igenom tidigare. Sedan såg jag till att hoppa in på varenda pass jag kunde ta. Så fort de ringde och undrade om jag kunde hoppa in och köra en klass, då sade jag ja. Ibland höll jag 10 spinningpass i veckan. Tufft ja, men jag älskade det. Och det bästa av allt var att medlemmarna älskade mig och mina pass. Plötsligt hade jag fullsatta klasser, människor kom fram till mig efteråt och sade att jag hade så bra musik och var så peppande och jag var i himlen. När hösten sedan kom och de skulle sätta ordinarie schema fick jag förfrågan om jag ville ha fasta klasser. Och sedan den dagen är jag instruktör och har nu varit det i 20 år. Idag är jag instruktör i spinning, body pump, core, cirkelträning, step-up, pilates och tabata.

När jag var 26 år började jag skriva på ett nytt manus. Först var det tänkt att det skulle bli en komisk historia om en tjej som kom in i de fina kretsarna i Stockholm och träffade kändisar, och där det skulle vara mycket dråpliga inslag. Men ju mer jag skrev kände jag att jag inte ville skriva någon komedi, jag ville skriva om maktmissbruk och sekterism, om övergrepp och om sådant jag kunde relatera till, sådant som fortfarande satt som taggar i mig efter min barndom. Och först då, 8 år efter att jag lämnade allt bakom mig, hade jag fått tillräckligt med distans till det för att kunna sätta det på pränt. Så manuset som växte fram blev alltmer en thriller, mycket baserad på mina egna erfarenheter.

Jag var nu lite bränd efter alla refuseringar, så jag filade på mitt manus i flera år. Ändrade, lade till, drog ifrån. Och när jag slutligen hade ett färdigt manus visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med det, så det blev liggande i datorn. Jag vågade inte skicka in det till något förlag, trots min tro på att allt är möjligt.

Av en slump såg jag en dag en annons i en tidning som löd: “Är du vår blivande Rookieförfattare?” Örebro kommun sökte opublicerade manus och vinnaren skulle utses på bokmässan. Jag tänkte att va fasen, nu får jag väl ändå ta och göra något med det där manuset som bara ligger och skräpar. Så jag skickade in det till tävlingen och tänkte inte mer på det.

Plötsligt en dag ringde min telefon och jag fick veta att mitt manus var ett av tre som tagit sig hela vägen till final och att vinnaren skulle presenteras på scen på bokmässan, så vi alla tre finalister skulle upp på scen en viss dag och tid. Bara att ha kommit så långt – jag fick veta att det var över hundra manus som hade skickats in – gjorde mig superglad och jag var fullt nöjd med att ha kommit till final.

Väl på plats på bokmässan kom klockslaget och jag och de andra två finalisterna gick upp på scenen för att få veta vem som hade vunnit allting. Priset för vinnaren var 5000 kr. Snacka om att jag blev förvånad när de ropade upp mitt namn med mitt manus som vinnare! Smått chockad tog jag emot prispengarna och gick lite omtumlad ner från scenen. Där blev jag ännu mer omtumlad när ett förlag plötsligt kom fram och sade att de ville läsa mitt manus. De fick så klart läsa, och några veckor senare fick jag beskedet att de ville ge ut min bok! Wow! Jag skulle plötsligt bli författare, det jag drömt om sedan barnsben!

Det var som att dra ut proppen, för plötsligt hände allt på en gång. Jag fick ut min första bok, den sålde bra, folk ville läsa mer och jag insåg att det var lika bra att skriva en trilogi. Jag skrev i rasande fart del två och del tre och böckerna släpptes med 10 månaders mellanrum. Och så har det tickat på. I skrivande stund har jag gett ut 8 böcker – 5 skönlitterära och 3 faktaböcker – och jag har ett manus klart i datorn och skriver på ytterligare 3 manus.

Jag på bokmässan med mina 5 romaner

I båda dessa fallen har det egentligen varit en slump som gjort att jag kommit dit jag är. Men jag har vågat tro att det är möjligt, jag har jobbat hårt för att komma dit och jag har aldrig någonsin gett upp. Så min uppmaning är att våga drömma. Dröm stort, våga tro att det kan hända. Jobba mot målet, våga ta de där stegen som för dig i rätt riktning. Hade jag aldrig hört av mig till den stora gymkedjan och sagt att jag var en erfaren spinninginstruktör så hade jag aldrig suttit här idag – 20 år senare – och jobbat som instruktör. Och hade jag inte tagit steget och skickat in mitt manus till den där tävlingen så hade jag kanske inte blivit en utgiven författare heller.

Inga drömmar är för stora eller för orealistiska. Och glöm inte: Allt är möjligt.

Mina böcker finns att köpa här: https://www.adlibris.com/se/sok?q=elisabeth+akteus+rex

Och här finns jag på instagram: https://www.instagram.com/akteusrex/?hl=sv